Tillbaka

Publicerat aug 11

Saidi - en ung krigare
Läs artikel (klicka här)

Publicerat juli 11

En människa som vi andra

17/97 står det i Tendawemas terminsbetyg. Det betyder att han är den 17:e eleven av 97 sammanlagt. Han är svag i matte och bokföring. Där faller han. Därför har han läst extra under hela vinterlovet nu i juni.
Vi har försökt att med hjälp av en skomakare få tillverkat skor som han ska kunna få på sina förvridna fötter. Men vi har misslyckats. Vi satsar i stället på sockor med gummisulor fastsydda. Det kanske kan fungera.
Han gläder sig dock över att vi fått tag på en skräddare som kan sy riktiga kläder åt honom till hans, som han säger, unika kropp. Det finns ju bara en sån kropp på hela jorden.
  Tendawema har lärt sig att ska saker bli gjorda får han göra det själv. En dag när parlamentet var samlat i stan cyklade han bort till stor entrén och väntade utanför. Han ville ställa ”Skolministern för barn och ungdom med speciella behov” emot väggen.
”Varför finns inte speciella utrustade toaletter till hands på alla skolor? Jag kan inte använda de vanliga toaletterna.”
Vad tror ni svaret blev? ”Vi ska titta på detta.”
Men Tendawema nöjde sig inte med detta. Han ringde till lokalradion och fick till en riktigt bra diskussion där.

Idag har Tendawema en ganska bra situation på sin skola. I början tittade alla på honom – både elever och lärare. Några lärare sa att de aldrig skulle kunna undervisa honom i en vanlig klass – han kan ju inte sitta på en vanlig stol –han kan inte greppa en penna (trodde de – det kan han) - kommer föräldrar till andra barn att protestera? - vågar någon hjälpa honom när han måste bäras osv. Hindren som sattes upp var många. En elev löste dock alla problem med sina förlösande ord: Tendawema är en människa som vi andra. Behöver han hjälp så fixar jag detta.

Folk på skolan stirrar inte längre på honom, men han önskar ändå många gånger att folk skulle ha lika stor acceptans som mina hundar. Med dem trivs han. I mitt eget hus som ju är ett genomgångshus för många människor, får han gå och komma som han vill, även om mjölkbudet har klagat – Tendawema spiller ut mjölk när han tar emot flaskan. Men det har han funnit bot på. Han dricker helt enkelt upp en deciliter innan han bär in den och då spiller han ingen mjölk längre.

Fotnot: Tendawema är ett av de handikappade barn och ungdomar som Mwalimu Ulf har tagit hand om.

Tendawema på sin specialgjorda cykel, tillsammans med min hund Karo.

Han har lite svårt att ta sig upp i en säng, varför han har en egen madrass som ligger direkt på golvet.

Massajen mot strömmen

Lebakula är en ”fullblodsmassaj”….och ändå inte. Han verkligen älskar barn, men inte bara det –han ville jobba med barn. Han utbildade sig därför till Montessoriförskolelärare. Lyckan var – nästan fullständig – han och hans hustru Almai fick inga barn. Det gick ett, två, tre …….sex år och de fick inga barn. Men vad gör väl det – man kan ju bara ta sig en andra hustru. Massajerna lever ju sedan gammalt i månggifte. Om en man som tar sig en andra hustru behåller han dock den första.Det finns inte skilsmässor hos massajerna. Man lever efter principen att ju fler kor du har desto fler hustrur behöver du.
Men Lebakula vill bara ha en hustru. Fast det finns andra vägar att gå om inte första hustrun kan få barn.

En massajkvinna som inte får barn, kan be en annan massajkvinna att föda ett barn åt sig. Ingen kvinna ska ju behöva leva utan barn, anser dem, så de hjälper varandra.

Lebakula och hans hustru Almai började att planera och fick också ett positivt svar från en grannkvinna. Allt var klart men saker började hända. Almai blev gravid!!!! Lyckan är total och släkten väntar på spänning på detta mycket efterlängtade barn.
Den sista månaden ska Almai och hennes svärmor bo i mitt hus inne stan så att hon är i närheten av ett stort sjukhus – för säkerhets skull. Det vanliga är ju annars att de föder ute i byn. Som tack för att jag öppnar mitt hus för dem så ska jag få ge barnet dess namn. Vad det blir är inte klart, men det blir inte Ulf för det kan de inte uttala.

Bed för Lebakula och Almai och det ännu ofödda barnet.

Mwalimu Ulf

Lebakula år en av Ulfs fosterbarn Lebakula var svårt brännskadad när han kom till Ulf.

Se mig

Gatubarnens antal ökar i min hemstad Dodoma. Vi ser alltfler barn, mest pojkar men också en del flickor, som kommer in till stan. På dagarna vandrar de runt på gatorna och tigger, alltid med en bedjande och vädjande röst. När de inget får fräser de till lite grann, sparkar kanske till ett av bilhjulen och går vidare. Och alla bär på den obligatoriska sniff-flaskan, innehållande en blandning av bensin och ett sorts lim. De vattniga och tomma ögonen är krävande att se och uppleva. Vilket budskap bär de på?
SE MIG.
LYSSNA TILL MIG.
ÄLSKA MIG.
VAR MIN VÄN.
Alltför ofta går jag förbi.
- orkar inte –har inte tid –rädd för vad det ska leda till om jag stannar. Men är det inte just det vi ska göra – stanna till.
- ”Älska din nästa –orden, passerar som ett mantra genom mitt huvud.

I januari stannade jag till. De ögon jag såg kunde jag inte bara lämna. De var seende, men ändå inte. Elia heter han. Han sov i en sophög – hans huvudkudde var mat från New Dodoma Hotel. Hela han var översållad av sår, kackerlackor, löss…..
Han fick komma hem till mig för att duscha och få nya kläder – de gamla brände vi upp. Vi rakade hans såriga huvud. Det tog ända fram till i april innan läkaren sa att han var frisk.
Han blev sedd och det ändrade hans liv. Min gamle bagare inne i stan sa att, Elia kunde bo hos honom. Idag går han i skola och har skoluniform som alla andra skolbarn. Det var viktigt för honom: SKOLUNIFORM SOM ANDRA BARN.

Gläd er över Elias och bagaren John.

Ett gäng tidigare gatubarn som idag går i skola; gymnasiet, yrkesskolor och till och med två på universitetet. Det finns en väg ut ur det svåra. Ge aldrig upp!!! är deras budskap.

varje månad gör jag i ordning burkar med multivitaminer och åker runt i stan och delar ut till gatubarnen.